Samir Alsaaidi Samir Alsaaidi är född i mellersta Irak. Magisterexamen från fakulteten i agroforst vid universitetet i Basra. År 1980 lämnade han Irak och levde 13 år i Kurdistan, Iran och Damaskus. År 1998 kom han till Finland och Vasa. Samir Alsaaidi hav skrivit följande: 1989 poesiboken "Utanför huvudstaden" 1993 "Alhallaj" (om sufimystiken) 1994 "Irak mellan 1920 och 1945" (om Iraks historia) 1996 "Den arabiska familjens ursprung" Ett meddelande Det börjar med den blå färgen Sedan kommer den grå längs papprets kropp leker fram kullar av flygsand som om dessa rader fanns på paletten, men den röda som kom från vilket mörker skriker som om den blödde och den blå kläms allt mer där rymden vilar sin själ och mörkret faller ner på mina kläder som sand på nattens vägar. Ett samtal Säg inte: det gäller oss alla och lura mig inte med dina dikter säg vad som helst, men kom ihåg att trapporna i guds stad Har fört oss ner till källarvalven och fönstren som vetter mot tjuvarnas hus jag upprepar: sa du nej till detta ställe, detta enkla rum, önskar du att jag satt fången som en fågel i en bur, och hur kan det komma sig att du kan hålla dig grön som en växt genom alla årstider, medan jag själv bleknar som en marmorpelare? Verklighet Min barndom torkade ut på skogshuggarnas kroppar, i den dröm som hyllorna bar på förlorade jag visdomen. Inom mig finns något som inte är gott, som kan bränna upp skörden. Inom mig finns en enkelhet som får mig att skratta som en tre månaders baby. Förlorad Som vattnet förlorar sitt glitter i en brunn som en halvmåne gömd i dimman så förlorade jag mitt land som bandet i min hand håller den fladdrande draken fastnar och brister mellan stenarna. Skrivet i sanden Det finns ingen uppgång och inget fall och vem var det som inte återvände ... genom att komma tillbaka likt den sista betjänten som ger vatten åt sina gäster, de som inbillar sig, och be dem om ursäkt för sitt senaste misslyckade försök att byta ut friheten mot glömska. det finns ingen uppgång och inget fall och de som inte återvände genom att komma: förvirrad av liv och han skulle inte ha känt igen det när han hade dödat och var redo att döda den som skulle komma senare. Det finns ingenting och vem kan bära både sitt liv och sin död med avhugget huvud? Varför försvinner det första i den mörka tunneln och döden ofta samtidigt? - utan huvud kommer tankarna på värdelöshet som ett förband. Vad gjorde att blockflöjten byttes ut mot käppen som slår? och vad är det för mening med att kasta ut cigarrettfimpar från översta våningen och tänka på cigarrettens sista andetag? Hur kan ett barn utan föräldrar teckna en bild av en familj som reser? Hur kan jag bevisa vem som har mördat mig då hans bil kört över mig med att säga: Är det enda skiljetecknet mellan mig och min döda kropp blott det röda blodet? Hur kan de säga att det är frihet då de skiljer åt frihet och död? Det finns ingen uppgång och inget fall och vem var det som inte kommer att återvända genom att komma likt den sista betjänten som ger sina gäster vatten de som inbillar sig och be dem om ursäkt för sitt senaste misslyckade försök att byta ut friheten mot glömska. <Tillbaka Uppdaterat 5.12.2004